Ett irriterande högt ljud väckte mig. Jag vred på mig i sängen och grävde ner huvudet djupare i kudden för att dämpa allt oväsen men det hjälpte inte. Jag mumlade något ohörbart ner i kudden som jag själv inte ens uppfattade och vände sedan upp huvudet för att se vad det var som väckt mig.
Jag kollade upp och min blick träffade Williams ansikte. Min ett år äldre bror skrattade.
”Dags att vakna.” Flinade han och jag snurrade runt ett halvt varv i sängen så min rygg vändes mot honom.
”Kom igen, Lil. Mamma gör pannkakor.” Försökte han men jag virade in mig själv djupare i täcket. I några sekunder lät William mig ligga helt stilla, med ögonen stängda och njuta av tystnaden och värmen, innan han slet bort täcket från min kropp.
”William!” Tjöt jag och jämfört med värmen som funnits under täcket var mitt rum kallt. Jag hann inte resa mig upp ur sängen innan William kvickt var ute ur mitt rum för att rädda sig själv från min explosion av ilska över att han väckt mig.
Jag snurrade runt ett kvarts varv för att kolla på klockan och de två samarbetande visarna visade att klockan var halv tio. Jag suckade. Halva grejen med helger var de långa morgnarna som man bara kunde sova bort, men den glädjen lyckades William beröva mig varje helg.
Jag sträckte på mig och gäspade, samtidigt som jag började gå ut ur rummet.
När jag öppnade dörren till köket slogs jag av en underbar doft av pannkakor. Mammas pannkakor som hon på helgerna tog tillfälle att baka till oss. William satt redan vid bordet och gav mig ett retfullt flin innan han tryckte i sig en tugga till. Jag valde att ignorera honom och vände mig mot mamma istället som noggrant placerade tre tjocka pannkakor på hög och hällde precis lagom mycket sirap över dom. Det var som om min mage skrek efter pannkakorna och jag fick behärska mig så jag inte sträckte mig fram och slet till mig pannkakorna, utan lät mamma noggrant dekorera klart frukosten.
”Så där ja.” Sa hon nöjt när allting var klart.
Vi satt oss samtidigt ner mittemot varandra vid matbordet och mamma gav mig ett leende jag inte riktigt kunde tolka innan hon la huvudet på sned och frågade: ”Så, vad har ni för planer idag?”
”Inget.” Sa William mellan tuggorna.
”Inget jag heller.” Jag ryckte på axlarna och mamma log.
”Okej. Det är i alla fall något jag behöver berätta.” Sa mamma. Det svaga leendet som funnits på hennes läppar var nu helt borta och hennes blick flackade allvarligt mellan mig och William.
”Jo, nu är det såhär att Bobby och jag...” Hon stannade upp i några sekunder och letade efter det bästa sättet att uttrycka sig innan hon fortsatte. ”Vi har bestämt oss för att flytta ihop.”
Jag vände mig mot William som gapade. Jag kände mig för några sekunder tömd på känslor och helt kall inombords.
”Ska de flytta hit?” Ville William veta. Mamma skakade på huvudet.
”Vi ska flytta dit.” Sa hon. Allting var dött inom mig och det kändes som att varje organ jag hade i min kropp hade krympts ihop och lagt sig tungt i magen. Jag blinkade.
”Vi ska flytta? Hem till Bobby?” Stammade jag och mamma nickade. Jag skakade på huvudet.
”Jag kan inte.” Fick jag ur mig. Mamma såg medlidsam ut.
”Jag är ledsen gumman..” Allting snurrade i huvudet på mig. Bobby, Bobby Horan som mamma varit ihop med nu i några år. De hade bott så långt ifrån varandra så att tanken på att de antagligen skulle flytta ihop hade alltid funnits någonstans i bakhuvudet och bara väntat. Bobby hade också två söner, varav en av dem hade flyttat hemifrån, men den andra fortfarande bodde hemma.
”Det kommer bli kul...” Började mamma. ”Ni kommer få lära känna Niall, Bobbys son.” Hon försökte tappert att få oss på bättre humör men ingenting skulle någonsin hjälpa. Jag ville gråta, men kunde samtidigt inte. Jag var torr i halsen och mina ögon sved.
”Du förstår inte, jag kan inte.” Sa jag igen. Mamma kollade ner i bordet. Det gjorde ont i mig att någon hon ville så mycket var precis motsatsen för mig. Men jag visste att vad jag än sa så hade jag ändå inget val.
William satt tyst i sin stol. Kanske var han bättre på att acceptera saken än mig.
”När åker vi?” Sa han behärskat.
”På onsdag. Om tre dagar.” Viskade mamma. Något slets ur mig. Mitt liv i London, alla mina kompisar. Tryggheten jag byggt upp här, allting slets ifrån mig. Mamma la huvudet på sned. Hon såg ledsen och lättad ut på samma gång, i en underlig blandning. William andades tungt.
”Är du allvarlig?” Sa han behärskat. Mamma nickade stelt.
”Varför får vi reda på det här tre dagar innan?” Sa han upprört och reste sig så hastigt upp att hans stol sköts ut en halvmeter och slog i golvet. Mamma kollade ner i bordet.
”Jag är ledsen...” Började hon. William skakade på huvudet och lämnade bordet. Jag satt stelt kvar och kollade ner i bordet. Det var som om mammas blick brände hål i min hud och jag ville bara att hon skulle sluta kolla på mig.
”Vad?” Sa jag tillsist. Hon suckade och slog ner blicken.
”Inget, jag bara... Jag vet att det känns jobbigt nu men det kommer bli jättebra.” Försökte hon igen. Ett tappert försök, men det var inte nog. Det skulle aldrig bli nog. Jag skakade på huvudet och lämnade bordet.

”Du. Ska. Vad?!” Alicia skrek högt i telefonen och jag fick dra telefonen några centimeter från örat för att dämpa hennes skrik.
”Flytta.” Upprepade jag. Jag hörde Alicia andas högt på andra sidan luren och tystheten dödade mig. Det kändes som en evighet innan hon äntligen öppnade munnen igen, och sa:
”Jag kan inte fatta det...” Det lät som en svag viskning. Tårarna brände bakom mina ögonlock och jag blinkade några gånger för att försöka hålla dom inne.
”Vi åker på onsdag.” Fortsatte jag. Alicia stönade.
”Redan?” Sa hon plågsamt.
”Ja.” Fick jag ur mig. Jag satt mig ner på soffan och anades. Jag gömde ansiktet i min högerhand och höll telefonen tryckt mot örat i den vänstra. Jag kände mig illamående.
”Det var ju...” Alicia letade efter ord men verkade inte hitta några för hon förblev tyst.
”Herregud.” Anades hon och för varje nytt ord hon uttalade kändes det som ännu en ny kniv som trycktes genom mig.
”Det blir säkert kul.” Avslutade hon. Jag mumlade något ohörbart. Alicia andades.
”Jag måste gå nu.” Sa hon sedan. Jag spände käkarna för att kunna prata stadigt.
”Vi hörs. Hejdå.”

William knackade försiktigt två gånger på min dörr innan han steg in.
”Hej.” Sa han mjukt. Jag kollade upp från högen av kläder jag höll på att sortera. Jag nickade mot honom.
”Hur är det?”
”Bra.” Sa jag ironiskt. William slog sig ner på min säng. Han suckade.
”Jag gillar inte heller det här, Lil.” Sa han. Jag himlade med ögonen och valde att inte svara.
”Vill du gå ut en stund?” Sa han nästan bedjande. Jag kollade mot honom.
”Vart?”
”Tower Bridge.” Sa han enkelt. Det gick inte att hindra glädjeruset som for genom mig. Tower Bridge. Jag visste att det var Williams favoritställe i hela London, särskilt på kvällen när mörkret lagt sig ner över staden och lamporna från bron lyste så det syntes från kilometers avstånd. Jag nickade.
”Så vi kan få en sista gång här. I alla fall för den här gången. Vi kommer ju tillbaka.” William log och reste sig upp. Jag följde med honom och lät högen med kläder ensamt vänta på golvet i mitt rum.
Vi satt mittemot varandra på en av Londons alla bussar. Jag kollade ut genom fönstret. Trafiken utanför rusade oberört förbi och vi körde förbi turister som tog bilder på varann framför telefonkioskarna och invånarna som vant tog sig framåt. Allting rullade på precis som vanligt, och jämfört med allt liv utanför var att vi skulle flytta inte ens ett problem. Allt liv skulle fortsätta såhär. Jag lutade huvudet mot min arm och suckade. Igår hade mitt liv varit som vanligt. Och nu hade allting ryckts ifrån mig utan att jag kunde göra någonting och all den trygghet som jag såg utanför fönstret var inte detsamma. Det var dåtid. Min framtid fanns någon annanstans och ingenting skulle bli som jag förväntat.
Bussen saktade in och stannade vid vår hållplats. Vi hoppade av tillsammans med en lång man med en hatt och William suckade längtande när vi fick vår första blick av Tower Bridge några hundra meter bort.
”Jaha. Det var väll det här då. Om några dagar kommer det här vara så långt borta.” Sa han. Det lät djupare än vad det egentligen var och jag nickade bara.
”Jag vet.” Sa jag tyst. William sparkade till en sten.
”Detta kanske inte är så farligt ändå.” Han kollade upp mot himlen. ”Det finns så mycket värre saker i världen, egentligen. Och om ett år slutar jag skolan, då kan jag få ett jobb här i London och köpa mig en lägenhet här någonstans så är jag tillbaka här igen.” Han kollade på mig. Jag ryckte på axlarna. För mig kändes det här som det värsta i världen. Hela min värld, det värld jag byggt upp rasade samman. William visslade.
”Jag vet att det känns tufft nu, men det kanske ger oss nya möjligheter där. Kanske händer det saker där, hos Bobby som är riktigt bra, du vet? Det här är kanske meningen att det ska hända.” Han fortsatte gå. Jag hatade när han helt plötsligt kunde spotta ur sig sådär smarta saker, sånt som man aldrig trodde skulle lämna hans mun. Jag kollade ner i marken.
”Jag tror inte det.” Jag andades in den friska luften.
Vi var framme. Jag tog mina första steg ut på bron och under oss hördes ljudet av vågorna som fridfullt slog i varandra.
William lutade sig mot räcket och hans blick grävde sig djupt ner i vattnet. Han andades. Luften var lättare här ute, på något sätt mer öppen. Mina tankar for runt i mitt huvud och slog knut på varandra. Det gick inte att fokusera på någonting.
”Är du okej?” William kollade på mig och en glimt av oro speglades i hans ögon.
”Vad tror du!?” Fräste jag och William kollade ner i marken.
”Ta det lugnt, det fixar sig.” Sa han lugnt. Jag kollade skeptiskt mot honom.
”Kan du bara sluta vara så... Smart?” Spottade jag ur mig och det lät hur dumt som helst och William kvävde ett skratt.
”Det kommer bli okej.” Lovade han  mig. Jag spände käkarna.
”Jag...” Jag tystnade. Jag visste inte vad jag skulle säga. William hade såklart rätt. Det hade han alltid.
”Jag är bara... Jag känner mig rädd. Den där Niall, vi vet ingenting om honom, William. Och Bobby... Och alla människorna där, allting kanske är annorlunda.” William mjuknade. Han tog ett steg mot mig och la en tröstande arm runt min axel.
”Det tror jag inte.” Sa han. Jag försökte mig på ett leende och jag vände min uppmärksamhet mot vågorna som oavbrutet och oändligt gick på vattnet. William suckade lyckligt.
”Hur som helst kommer vi ju ändå tillbaka hit någon gång, eller hur?” Han log pojkaktigt och lekfullt mot mig och jag skrattade till.
”Såklart.” Sa jag. Vi kommer alltid tillbaka.

Niall's Perspektiv:

”De. Ska. Vad?!” Mullrade jag och reste mig argt upp. Pappa backade ett steg och kollade lugnt på mig.
”Anne, och hennes barn ska flytta hit.” Upprepade han.
”Jag hörde vad du sa.” Sa jag rasande. ”Och det kommer inte hända!”
”Det här är inte ditt val, Niall.” Sa han och jag såg hur mycket han kämpade med att inte bli arg. Jag spände käkarna och skakade på huvudet. Jag kunde inte ha massa andra i huset, det räckte med pappa, och han var mer på jobbet än hemma. Jag var för upptagen med mitt, vilket var något som jag inte skulle bli störd med, och det var alltför viktigt för att ha massa andra människor i huset.
”Hur gamla är de?” Jag snörpte ihop läpparna till ett streck och väntade på svar.
”William är som dig, och Lily är ett år yngre.” Sa han. Jag small av. Hur kunde han!?
”Du måste ju fatta att jag inte kan ha dem här i huset!” Röt jag och om pappa inte vore den som betalade min bil och fixade så jag hade ett ställe att bo på skulle jag slagit honom.
”Nej, jag fattar inte det! Hur förväntar du dig att jag ska fatta?!” Pappa nästan vrålade. Jag backade ett steg. Det var inte ofta han blev arg, och när han väl blev det var det som om alla de känslor han haft inne plötsligt kom ut alla på en gång. Att säga något till pappa hade aldrig varit ett alternativ, men för första gången skulle jag kunna tänka mig att berätta så han kunde förstå vad som stod på spel. Så han kunde ta sig samman och avbryta hela den här grejen.
”Fine.” Sa jag bara. ”Men om de kommer i vägen för mig, gör mig irriterad, rör mig, rör något som tillhör mig eller är i vägen för mig... Då kommer de få ångra att de kom hit.”