’’Ska det bli kul att börja på ny skola?’’ Bobby kollade upp från tidningen han hade framför sig och mötte min blick. Jag ryckte på axlarna.
’’Blandat.’’ Sa jag kort. Bobby skrattade till trots att det inte varit något roligt alls.
’’Jag förstår. Niall skjutsar er dit.’’ Fortsatte han. Niall som suttit helt tyst och ointresserad hela frukosten kollade upp. 
’’Aldrig i livet.’’ Fräste han och vände uppmärksamheten mot tallriken flingor han hade framför sig igen. Han blandade skeden runt i flingorna och gav intrycket av att han inte tänkte äta upp det.
’’I så fall säljer vi din bil direkt.’’ Bobby spände blicken i sin son som himlade irriterat med ögonen. Jag skruvade obekvämt på mig.
’’Det är okej, vi kan ta bussen.’’ Sa jag och försökte få det att låta som om jag inte brydde mig alls om att Niall verkade avsky både mig och William utan någon anledning. 
’’Nej, det kan ni inte. Niall kör er. Dessutom har ni inget busskort.’’ Bobby fortsatte kolla på Niall som om han väntade på hans svar, om han tänkte skjutsa oss, eller sälja sin extremt dyra sportbil. Niall ryckte på axlarna.
’’Visst. Men om ni är sena, så sticker jag utan er.’’ Sa han bara. Han reste sig upp och ställde tallriken vid diskbänken.
’’Ni får åka med honom dom första dagarna. Blir det okej? Bara så länge. William, sen kan du och jag gå och kolla på en egen bil till dej.” Sa Bobby. William spärrade häpet upp ögonen. Hanmöppnade munnen men stängde den igen.  Mamma skakade på huvudet. Hon böjde sig framåt mot Bobby och lät sin hand vila över hans.
”Nej, Bobby, det behöver du verkligen inte...-” Bobby höll upp en avbrytande hand.
”William, vill du ha en egen bil?”
”Såklart, ja, men du behöver inte...-”
”Då köper vi en!” Avbröt Bobby igen. ”Pengar är det minsta problemet.” William kollade mot mamma som om han behövde hennes tillstånd innan han kunde bli glad. Mamma nickade, men hon såg inte riktigt gillande ut. William reste sig snabbt upp.
”Tack så jätte, jätte, jättemycket, Bobby! Du är bäst!” Tjöt han överlyckligt. Jag kunde inte lista ut om Bobby gjorde det här för att köpa vårt förtroende, för att behöva slippa bråka om det med Niall varje morgon eller om han verkligen ville göra William glad och köpa honom en bil.

Vi åkte som bestämt med Niall till skolan. Han satt tyst hela vägen till skolan, utom när han irriterat svor när en kille med cykel tog för lång tid på sig över ett övergångsställe. Han var noga med att släppa av oss några hundra meter bort från skolan så ingen kunde se att vi åkt med honom.
Skolan var stor, den var minst två våningar hög. Det var omöjligt att orientera sig, och tillsist fick jag fråga en av lärarna vart jag kunde hitta sal 28, där min första lektion skulle vara.
Eter att ha knackat två gånger på dörren så steg jag in i klassrummet. Allas blickar vändes mot mig. Jag slog ner blicken och kände en rodnad spridas runt mina kinder. Läraren, en lång kvinna med mörkt hår uppsatt i en bestämd knut vände sig mot mig.
”Lily Clark.” Sa hon bestämt. Det var ingen fråga, det var ett konstaterande. Jag nickade.
”Ja.”
”Välkommen hit. Jag är Mrs. Smith. Du kan slå dig ner bredvid Chanel, där borta. Ta en bok med dig.” Hon pekade först mot bänken där en hög med tjocka, gröna böcker la prydligt uppradade, och sedan vände hon sig och nickade mot en bänk längst bak i klassrummet åt höger där en mörkhårig tjej satt djupt försjunken i sin bok.

Jag drog en av de gröna, tjocka böckerna med mig och slog mig ner bredvid henne. Hon kollade upp och hennes mungipor kröktes uppåt.
”Chanel.” Hon viskade en presentation så jag valde att göra detsamma.
”Lily.” Sa jag. Mrs. Smith gav mig en hotfull blick som sa åt mig att vara tyst, så jag stängde snabbt munnen. Chanel log roat mot mig innan hon vände uppmärksamheten mot boken hon hade uppslagen framför sig.
”Ms. Clark, du kan slå upp sida tvåhundrafyra. Läs så långt du hinner.” Sa Mrs. Smith precis som om hon läst mina tankar, eftersom jag precis tänkt fråga Chanel vad vi skulle göra. 

Alla i hela klassen trängde sig ut genom klassrummet samtidigt. Jag valde att följa efter Chanel som lovade att lära mig hur man hittade på skolan, och leda mig till skåpen.
”Du är Lily, va? Jag är George.” En brunhårig kille snurrade runt och kollade på mig. Hna inspekterqde mig från topp till tå och log sedan nöjt. Han hade ett brett leende lekandes på läpparna och hans hår la slarvigt åt vänster. Jag nickade. George höll fram sin hand mot mig och jag skakade den. Han gav mig ett snett leende.
”Kul med ett nytt ansikte här för omväxlingens skull.” Fortsatte han. Jag log.
”Så vart kommer du ifrån?” George la huvudet på sned och väntade på ett svar. Jag skrattade till.
”London.”
”Jaså. Från storstan.” Han skrattade till och drog en hand genom sitt hår. ”Jaja. Jag måst dra vidare. Matte, du vet. I alla fall, kul att träffa dig, Lily. Vi ses.” Han flinade pch jag gav honom en nick som svar. 

”Så, varför flyttade du från London hit?” Chanel och jag fortstte gå långst korridoren där det trängdes av elever som skulle fram. 
”Min mamma är tillsammans med en kille härifrån, så skulle de flytta ihop.” Jag kom ihåg att jag fått information att mitt skåp hade nummer 96. vi var framme vid en rad röda skåp, och Chanel stannade vid ett av dem,moch låste vant upp det och tryckte oförsiktigt in sina grejor. siffrorna '102' stod  på en litn skylt längst upp till höger på skåpet. 
”Hade han barn då?” Fortsatte Chanel nyfiket. 
”Ja, en son. Niall. Ett år äldre än oss.” Chanel stannade upp mitt i en rörelse. Hon spärrade upp ögonen och kollade på mig. 
”Niall Horan?” 
”Ja.” Jag undrade vad det var, och la huvudet på sned och väntade på att Chanel skulle berätta vad det var. Chanel viftade menandes med händerna och försökte hitta rätt ord.
”Du kanske ska hitta ditt skåp...” Började hon men jag skakade allvarligt på huvudet. Jag ville veta.
”Vad är det? Allvarligt, jag bor med honom, om det är något måste du berätta.” Jag kollade bedjande på henne. Hon fuktade läpparna och kollade upp i taket i några sekunder innan hon vände sig mot mig igen.
”Okej, så här är det. Niall, och hans kompisar... Louis, Harry, Zayn och Liam är typ... Det går rätt mycket rykte om dem, jag vet inte vad som är sant eller inte...” Chanel trasslade in sig i sina egna ord. Jag fnös.
”Sanningen, tack.” Chanel kollade osäkert på mig.
”Okej. Han och hans kompisar, de är... Inte dem bästa kanske. De är liksom badboys, eller vad man ska säga. De var först med allt, du vet, droger, cigaretter, sex, allt det där. Ibland undrar man om de har känslor över huvud taget, utom hat och ilska. Det går som sagt ganska mycket rykten om dem, om mord, gäng, rån och knark och sånt där. De är något av kändisar här, och är inte dem man vill bråka med.” Chanel avslutade och tog ett andetag. Jag gapade. Jag stod helt tyst, och kunde inte få ut ett ord. Av alla familjer det fanns här, alla barn och ungdomar, hade vi hamlat med Niall. Och om vad Chanel sa stämde så skulle jag nog mer än gärna hålla mig borta från honom, och hoppas på att William fick en egen bil så fort som möjligt, så jag slapp be honom om skjuts varje dag till skolan. Chanel gömde ansiktet i sina händer.
”Förlåt, jag skulle inte ha sagt något...” Hon kollade oroligt på mig. ”Är du okej?”
”Ja, såklart... Lite oväntat bara.” Jag skrattade glädjelöst och fingrade med en hårslinga som alltid envisades med att falla in framför mina ögon. ”Du, jag måste nog gå nu. Fixa med mitt skåp och så.”

Harry's Perspektiv:

Jag gick med snabba steg längst skolgården. Dörrarna som skiljde skolan från skolgården stod halvt öppna och i dörröppningen stod en tjej. Hon var kort, hade långt, brunt hår som la rakt över axlarna. Hon höll en kaffe i högerhanden och då och då tog hon en prövande klunk. Hon pratade med en annan tjej som stod några meter innanför dörren, inne i skolan.

   Jag tog några snabba steg mot dörren och hoppades kunna gå förbi dem så snabbt som möjligt, helst utan att de ens skulle märka att det var jag.
Men precis när jag skulle gå förbi tjejen vände hon sig hastigt om för att gå ut. Hon krockade rakt in i min bröstkorg och hela hennes kaffekopp rann ner längst min kropp.
”Vad fan!” Mullrade jag och kollade ner på min vita tröja. Den hade fått en brun färg och jag kände den ljumna väskan rinna ner längst mina ben. Hon höll ut händerna och kollade på vad hon gjort.
”Shit förlåt!” Utbrast hon.
”Vad fan är det med dig?! Kolla vart du går.” Fräste jag. Hon kollade upp på mig.
”Förlåt. Det var inte med meningen.” Försvarade hon sig. Jag fnös.
”Nej, men ändå står jag här med kaffe över hela mina kläder.” Jag pekade menandes mot min tröja. Hon himlade med ögonen.
”Jag sa ju förlåt.”
”Kommer det ta bort kaffet tror du?” Jag hade egentligen inte tid med att tjafsa.
”Nej, men...” Hon letade efter rätt ord men innan hon hann säga något så höll jag upp en avbrytande hand.
”Jag har inte tid med dig just nu.” Fräste jag och placerade min högerhand på hennes axel. Med en enkel knuff på hennes axel stapplade hon några steg bakåt och gav mig fri väg in genom dörren. Hon muttrade argt men jag brydde mig inte om det. Hennes kompis hade försvunnit och det syntes inte till en människa  långt jag kunde se i korridoren.
Jag tog några prövande steg in. Jag hade inte varit på skolan på minst två månader då det varit en veckas lov och jag haft annat för mig. Men allt var sig likt.

Nialls ståtliga hus tornade upp framför oss. Louis tutade en gång med bilen som för att signalera att vi kommit nu. Ingen Niall dykte upp utanför ytterdörren, så vi valde att gå in. Vi lämnade Zayn att stanna och vakta bilen, det hade hänt fåtal gånger att folk slagit sönder våra rutor, eller skärt en kniv i däcken så all luft pyst ut.
Louis knackade hårt på dörren och nästan vrålade Nialls namn innan han utan att vänta på svar öppnade dörren.
”Niall!” Liam satte händerna för munnen som en tratt och ropade efter Niall en gång till.
Jag kikade in i vardagsrummet som man hade bra utsikt över från hallen, och såg två personer sitta i soffan, med varsin tallrik med flingor i famnen.
”Vart fan är Niall?” Liam riktade frågan till de två främlingarna i soffan. Det var en tjej och en kille. William och Lily, gissade jag. William vände sig om och satte blicken i Liam.
”Där uppe.” Sa han tillsist. Liam fnös.
”Niall!” Vrålade han. Williams ansikte speglade irritation men han försökte hålla det inne och vände uppmärksamheten mot tv:n framför honom istället. Efter några sekunder hörde vi Niall jogga ner för trapporna och snart visade han sig framför oss.
”Hej killar.” Sa han kallt. Louis log ett glädjelöst leende I några sekunder innnan hans ansiktsuttryck byttes till irritation.
”Skynda.”
”Ta det lugnt, jag kommer.” Niall drog en svart jacka över sina axlar. ”Har blivit uppehållen.” Han nickade mot  soffan och himlade sedan med ögonen.
Han drog slarvigt på sig sina skor utan att knyta dom innan han nickade mot dörren.
”Ska vi dra då? Ross blir arg om han får vänta.”

Lily's Perspektiv:

Bilens motor hade spunnit på oändligt i vad som känts som en evighet. Jag trodde aldrig att vi skulle komma fram, men tillsist gjorde vi det.
Jag hade ont i hela kroppen efter att ha suttit så länge och jag sträckte på mig samtidigt som jag gäspade. Jag drog ner den friska luften i lungorna och vände mig mot huset som jag stod framför, mitt nya hem. Och jag fick en chock. Ett stort, vitt hur tornade upp framför mig. Det var så mäktigt och vackert. En sportbil stod parkerad på parkeringen framför huset. Jag gapade. Mamma hade inte nämnt något om att Bobby var rik och bodde i ett palats.
”Wow.” Fick jag ur mig. Mamma klappade ihop händerna.
”Är det inte perfekt?” Tjöt mamma av lycka och man kunde se energin som pulserade igenom henne. Jag kollade på William. Jag såg att hur mycket han än försökte dölja det för sig själv och hur stolt han än var så kunde han inte låta bli att erkänna att det här var perfekt.
”Det är... Fint.” Var det ända jag fick ur mig men mamma nöjde sig länge med det. Hon var snabbt framme vid ytterdörren. Det stod en stor, vit pelare på varje sida av dörren. Mamma knackade två gånger innan hon öppnade dörren och klev in. Jag följde efter henne. En ljuvlig doft slog emot oss när vi steg in i hallen och tre sekunder konstaterade jag att detta var det vackraste hus jag någonsin sett. Det var modernt och enormt. På andra sidan av huset var det glasdörrar och på baksidan bredde sig en enorm pool ut som såg så inbjudande ut. En mysig uteplats. Allting var felfritt här inne, och de mesta möblerna var i vitt.
Mamma ropade på Bobby och inom fem sekunder dök han upp i hallen. Mamma slängde sig skrattandes om halsen på honom och han kysste henne på kinden innan han satte ner henne igen och vände sig mot oss.
”Du måste vara Lily. Jag är Bobby.” Sa han. Han höll fram en grov hand mot mig och jag skakade den. Han vände sig mot William och drog upp samma presentation igen innan han backade några steg för att ta en titt på oss båda två tillsammans.
”Så. Jag har fixar varsitt rum till er. På ovanvåningen. Du följer korridoren så långt åt höger du kan komma, och så har du ditt rum bredvid vardagsrummet, William. Och Lily, ditt är bredvid Niall's rum, om det är okej? Du bara går rakt fram så långt in du kan och sedan dörren till vänster.” Sa han. Han viftade med händerna och försökte berätta så bra som det gick. Jag nickade.
”Det blir super.” Jag var nyfiken på mitt rum, och på ovanvåningen.
Vi skyndade oss upp för trappan. Man kom upp i början till ett enormt vardagsrum. Det var en stor högtalare, en enorm tv och en matta som var så inbjudande mjuk att man bara ville lägga sig på den. En stor skinnsoffa som var vänd mot tv:n och bakom tv:n fanns där en enorm glasvägg som lät en se ut över hela området och poolen strax under.
Längst fram vid glasväggen fast precis innan till vänster hittade jag en öppen dörr till vad som skulle bli mitt rum. Mitt egna rum, den delen av huset som skulle bli min, där jag skulle kunna få vara ensam.
Jag skyndade mig fram mot dörren och kikade ivrigt in i rummet. Det var den största sängen jag någonsin sett i mitten av rummet. Rummets väggar gick i vitt och det var underbart fint.
Jag drog handen över överkastet som täckte hela min säng, mjukt som sammet. Jag slängde mig ner på sängen och den var den mjukaste och skönaste säng jag någonsin lagt i. En till dörr fanns i rummet och jag gick fram för att undersöka vad som gömde sig bakom den. Jag öppnade den långsamt och möttes av kläder. En Walk In Closet. Överallt hängde det prydligt uppradat underbara klänningar, kjolar, shorts och tröjor. Rakt om fanns en hylla med noggrant placerade skor. Jag flämtade. När jag tog ett steg in i garderoben tändes en lampa automatisk och jag fingrade lätt på de närmaste klänningarna. Jag kände mig som om jag vore i himlen, i en saga där jag var prinsessan. Det här var fantastiskt. Alla mina negativa känslor var bortblåsta och ersatta med iver.
”Lily! William!” Bobbys röst ljöd genom huset och jag snurrade runt. ”Kom ner en stund!” Ropade han vidare. Jag lämnade motvilligt mitt rum för att möta William i det enorma vardagsrummet.
Med en blick berättade han för mig att hans rum varit like underbart som mitt varit, och jag log mot honom innan vi tillsammans gick ner för trappan. Där nere fanns också ett vardagsrum, ett kök, några badrum, ett arbetsrum, ett sovrum och två gästrum.
”Det här är Niall.” Bredvid Bobby stod en blond, hyfsat lång kille som stod vid hans sida. Han kollade stelt på oss och han såg inte vidare glad ut att ha oss här, och Bobby höll ett stadigt grepp om hans axel som om han vore ett djur som hade en dålig vana att rymma.
William tog ett steg mot honom och höll fram sin hand.
”William.” Presenterade han sig själv. Niall kollade ner på hans hand och sedan spände han ögonen i William. Han log ett glädjelöst och hånfullt leende innan han drog sig loss från sin pappas grepp och gick rakt förbi William utan att ens kolla på honom. Han såg till att hans axel stötte hårt till Williams så han vacklade bakåt ett steg innan han försvann upp för trapporna. Bobby kollade ursäktande ner i golvet och han såg inte ut att veta vad han skulle säga.
”Han är lite... Han kommer mjukna upp när han lär känna er.” Sa han men han lät inte särskilt övertygande när han sa det. Mamma tog Bobbys hand i sin och log ett tröstande leende mot honom.
”Det blir säkert jättebra.”

Niall's Perspektiv:

”Hur ska vi göra nu då? Med huset menar jag.” Zayn böjde sig fram och kollade undrande på mig.
”Inte fan vet jag. De får hålla sig undan.” Sa jag. Louis lutade sig tillbaka och hans ansiktsuttryck sa att han aldrig trodde på att det skulle funka.
”Har du några ideér själv då, Louis?” Sa jag argt och spände käkarna.
”Nej. Men att hålla detta hemligt, och ha varje möte i ett hus där fyra andra människor bor, förstår väll både du och jag att det inte kommer funka. För helvete, Niall, du får berätta för dem, Eller så byter vi ställe. Du fattar väll att Ross blir rasande om vi ska hålla på och smyga omkring och ställa in möten och sånt bara på grund av det här.” Han lutade sig tillbaka i stolen. Jag nickade. Huset var för perfekt för att det bara skulle stå där för en sån onödig sak som att bara vara där i, sova och äta. Det spelade ingen roll.
”Du har väll rätt.” Jag kollade argt ner i golvet.
”Nåja. Vi löser det.” Sa Zayn säkert. Han kollade upp i taket innan han vände sig mot mig igen. ”Så, Niall. Lily, som hon heter, hur är hon?” Han kollade nästan hoppfullt på mig.
Jag höjde på ögonbrynen. Han fnös.
”Är hon snygg?” Sa han. Jag spände käkarna och hindrade mig själv från att ta några steg fram och slå till honom.
”Helt okej.” Sa jag bara. Zayn vickade på ögonbrynen.
”Jag kanske skulle kunna lägga in en stöt, du vet.” Föreslog han. ”Jag undrar om hon kysser bra?” Harry kvävde ett skratt. Jag spände blicken i honom och höll kvar den tills han slog ner sin i golvet.
”Jag skojar, Niall. Jag skulle aldrig gå i närheten av så långt med din syrra.”

Det var det. Han hade testat mitt tålamod, och nu exploderade jag. Jag knöt högernäven och slungade den mot Zayns ansikte. Jag träffade hårt under hans vänsteröga och han kved till och gömde ansiktet i sina händer. Louis var snabbt uppe och knuffade mig hårt i bröstkorgen så jag stapplade bak några steg.
”Hon är inte min syster.” Röt jag.

Pappa var lycklig. Han log och skrattade, köpte små presenter till Anne, de två badade och stimmade runt som två förälskade tonåringar. Jag gillade det inte. Jag gillar den versionen av pappa som aldrig var hemma, och när han väl var det var han inlåst på sitt kontor och jobbade. Och som om inte det var tillräckligt, sprang även Lily och William omkring och lärde känna huset. Allting verkade fascinera dem.
Jag längtade inte till skolan skulle dra igång igen. Hur mycket jag än försökte gömma det skulle folk snart få reda på att de två bodde hos mig. Och jag visste att de skulle stämplas in i kategorin "töntar" så fort de satte sin fot på skolans område.
Jag suckade och kliade mig i håret. Allt det här var för mycket, och det hände i helt fel tillfälle.

Harry's Perspektiv: 

”Du skojar va?” Ross röst sprakade i telefonen. 

”Nej. För fan, Ross, vi får fixa något annat.” Sa jag irriterat. Jag hörde Ross slå till något hårt på andra sidan.

”Det är inte bara och dra upp ett hus ur fickan sådär, Styles, du om någon borde väll fatta det. Detta kommer ta veckor.” Jag skakade på huvudet och spände käkarna.

”Det kan det inte. Isåfall har vi ingenstanns.” Konstaterade jag. Ross röt på andra sidan. Han fräste och svor.

”Vi får ha det hos Niall. Tills vi hittar något nytt.” Sa han. Jag slog ner foten hårt i asfalten.

”Men fattar du inte? Det kan vi inte.” 

”Klart vi kan. Niall får sköta att de lämnar oss ifred, så enkelt är det. Det finns inget annat alternativ, Styles. Så länge inte du kan fixa något?” Hans röst sa att han redan bestämt sig. Och när Ross bestämt sig, då var det så. Jag suckade.

”Fine, jag snackar med honom.” Ett pip som ringde till i telefonen berättade att Ross lagt på.

Ett irriterande högt ljud väckte mig. Jag vred på mig i sängen och grävde ner huvudet djupare i kudden för att dämpa allt oväsen men det hjälpte inte. Jag mumlade något ohörbart ner i kudden som jag själv inte ens uppfattade och vände sedan upp huvudet för att se vad det var som väckt mig.
Jag kollade upp och min blick träffade Williams ansikte. Min ett år äldre bror skrattade.
”Dags att vakna.” Flinade han och jag snurrade runt ett halvt varv i sängen så min rygg vändes mot honom.
”Kom igen, Lil. Mamma gör pannkakor.” Försökte han men jag virade in mig själv djupare i täcket. I några sekunder lät William mig ligga helt stilla, med ögonen stängda och njuta av tystnaden och värmen, innan han slet bort täcket från min kropp.
”William!” Tjöt jag och jämfört med värmen som funnits under täcket var mitt rum kallt. Jag hann inte resa mig upp ur sängen innan William kvickt var ute ur mitt rum för att rädda sig själv från min explosion av ilska över att han väckt mig.
Jag snurrade runt ett kvarts varv för att kolla på klockan och de två samarbetande visarna visade att klockan var halv tio. Jag suckade. Halva grejen med helger var de långa morgnarna som man bara kunde sova bort, men den glädjen lyckades William beröva mig varje helg.
Jag sträckte på mig och gäspade, samtidigt som jag började gå ut ur rummet.
När jag öppnade dörren till köket slogs jag av en underbar doft av pannkakor. Mammas pannkakor som hon på helgerna tog tillfälle att baka till oss. William satt redan vid bordet och gav mig ett retfullt flin innan han tryckte i sig en tugga till. Jag valde att ignorera honom och vände mig mot mamma istället som noggrant placerade tre tjocka pannkakor på hög och hällde precis lagom mycket sirap över dom. Det var som om min mage skrek efter pannkakorna och jag fick behärska mig så jag inte sträckte mig fram och slet till mig pannkakorna, utan lät mamma noggrant dekorera klart frukosten.
”Så där ja.” Sa hon nöjt när allting var klart.
Vi satt oss samtidigt ner mittemot varandra vid matbordet och mamma gav mig ett leende jag inte riktigt kunde tolka innan hon la huvudet på sned och frågade: ”Så, vad har ni för planer idag?”
”Inget.” Sa William mellan tuggorna.
”Inget jag heller.” Jag ryckte på axlarna och mamma log.
”Okej. Det är i alla fall något jag behöver berätta.” Sa mamma. Det svaga leendet som funnits på hennes läppar var nu helt borta och hennes blick flackade allvarligt mellan mig och William.
”Jo, nu är det såhär att Bobby och jag...” Hon stannade upp i några sekunder och letade efter det bästa sättet att uttrycka sig innan hon fortsatte. ”Vi har bestämt oss för att flytta ihop.”
Jag vände mig mot William som gapade. Jag kände mig för några sekunder tömd på känslor och helt kall inombords.
”Ska de flytta hit?” Ville William veta. Mamma skakade på huvudet.
”Vi ska flytta dit.” Sa hon. Allting var dött inom mig och det kändes som att varje organ jag hade i min kropp hade krympts ihop och lagt sig tungt i magen. Jag blinkade.
”Vi ska flytta? Hem till Bobby?” Stammade jag och mamma nickade. Jag skakade på huvudet.
”Jag kan inte.” Fick jag ur mig. Mamma såg medlidsam ut.
”Jag är ledsen gumman..” Allting snurrade i huvudet på mig. Bobby, Bobby Horan som mamma varit ihop med nu i några år. De hade bott så långt ifrån varandra så att tanken på att de antagligen skulle flytta ihop hade alltid funnits någonstans i bakhuvudet och bara väntat. Bobby hade också två söner, varav en av dem hade flyttat hemifrån, men den andra fortfarande bodde hemma.
”Det kommer bli kul...” Började mamma. ”Ni kommer få lära känna Niall, Bobbys son.” Hon försökte tappert att få oss på bättre humör men ingenting skulle någonsin hjälpa. Jag ville gråta, men kunde samtidigt inte. Jag var torr i halsen och mina ögon sved.
”Du förstår inte, jag kan inte.” Sa jag igen. Mamma kollade ner i bordet. Det gjorde ont i mig att någon hon ville så mycket var precis motsatsen för mig. Men jag visste att vad jag än sa så hade jag ändå inget val.
William satt tyst i sin stol. Kanske var han bättre på att acceptera saken än mig.
”När åker vi?” Sa han behärskat.
”På onsdag. Om tre dagar.” Viskade mamma. Något slets ur mig. Mitt liv i London, alla mina kompisar. Tryggheten jag byggt upp här, allting slets ifrån mig. Mamma la huvudet på sned. Hon såg ledsen och lättad ut på samma gång, i en underlig blandning. William andades tungt.
”Är du allvarlig?” Sa han behärskat. Mamma nickade stelt.
”Varför får vi reda på det här tre dagar innan?” Sa han upprört och reste sig så hastigt upp att hans stol sköts ut en halvmeter och slog i golvet. Mamma kollade ner i bordet.
”Jag är ledsen...” Började hon. William skakade på huvudet och lämnade bordet. Jag satt stelt kvar och kollade ner i bordet. Det var som om mammas blick brände hål i min hud och jag ville bara att hon skulle sluta kolla på mig.
”Vad?” Sa jag tillsist. Hon suckade och slog ner blicken.
”Inget, jag bara... Jag vet att det känns jobbigt nu men det kommer bli jättebra.” Försökte hon igen. Ett tappert försök, men det var inte nog. Det skulle aldrig bli nog. Jag skakade på huvudet och lämnade bordet.

”Du. Ska. Vad?!” Alicia skrek högt i telefonen och jag fick dra telefonen några centimeter från örat för att dämpa hennes skrik.
”Flytta.” Upprepade jag. Jag hörde Alicia andas högt på andra sidan luren och tystheten dödade mig. Det kändes som en evighet innan hon äntligen öppnade munnen igen, och sa:
”Jag kan inte fatta det...” Det lät som en svag viskning. Tårarna brände bakom mina ögonlock och jag blinkade några gånger för att försöka hålla dom inne.
”Vi åker på onsdag.” Fortsatte jag. Alicia stönade.
”Redan?” Sa hon plågsamt.
”Ja.” Fick jag ur mig. Jag satt mig ner på soffan och anades. Jag gömde ansiktet i min högerhand och höll telefonen tryckt mot örat i den vänstra. Jag kände mig illamående.
”Det var ju...” Alicia letade efter ord men verkade inte hitta några för hon förblev tyst.
”Herregud.” Anades hon och för varje nytt ord hon uttalade kändes det som ännu en ny kniv som trycktes genom mig.
”Det blir säkert kul.” Avslutade hon. Jag mumlade något ohörbart. Alicia andades.
”Jag måste gå nu.” Sa hon sedan. Jag spände käkarna för att kunna prata stadigt.
”Vi hörs. Hejdå.”

William knackade försiktigt två gånger på min dörr innan han steg in.
”Hej.” Sa han mjukt. Jag kollade upp från högen av kläder jag höll på att sortera. Jag nickade mot honom.
”Hur är det?”
”Bra.” Sa jag ironiskt. William slog sig ner på min säng. Han suckade.
”Jag gillar inte heller det här, Lil.” Sa han. Jag himlade med ögonen och valde att inte svara.
”Vill du gå ut en stund?” Sa han nästan bedjande. Jag kollade mot honom.
”Vart?”
”Tower Bridge.” Sa han enkelt. Det gick inte att hindra glädjeruset som for genom mig. Tower Bridge. Jag visste att det var Williams favoritställe i hela London, särskilt på kvällen när mörkret lagt sig ner över staden och lamporna från bron lyste så det syntes från kilometers avstånd. Jag nickade.
”Så vi kan få en sista gång här. I alla fall för den här gången. Vi kommer ju tillbaka.” William log och reste sig upp. Jag följde med honom och lät högen med kläder ensamt vänta på golvet i mitt rum.
Vi satt mittemot varandra på en av Londons alla bussar. Jag kollade ut genom fönstret. Trafiken utanför rusade oberört förbi och vi körde förbi turister som tog bilder på varann framför telefonkioskarna och invånarna som vant tog sig framåt. Allting rullade på precis som vanligt, och jämfört med allt liv utanför var att vi skulle flytta inte ens ett problem. Allt liv skulle fortsätta såhär. Jag lutade huvudet mot min arm och suckade. Igår hade mitt liv varit som vanligt. Och nu hade allting ryckts ifrån mig utan att jag kunde göra någonting och all den trygghet som jag såg utanför fönstret var inte detsamma. Det var dåtid. Min framtid fanns någon annanstans och ingenting skulle bli som jag förväntat.
Bussen saktade in och stannade vid vår hållplats. Vi hoppade av tillsammans med en lång man med en hatt och William suckade längtande när vi fick vår första blick av Tower Bridge några hundra meter bort.
”Jaha. Det var väll det här då. Om några dagar kommer det här vara så långt borta.” Sa han. Det lät djupare än vad det egentligen var och jag nickade bara.
”Jag vet.” Sa jag tyst. William sparkade till en sten.
”Detta kanske inte är så farligt ändå.” Han kollade upp mot himlen. ”Det finns så mycket värre saker i världen, egentligen. Och om ett år slutar jag skolan, då kan jag få ett jobb här i London och köpa mig en lägenhet här någonstans så är jag tillbaka här igen.” Han kollade på mig. Jag ryckte på axlarna. För mig kändes det här som det värsta i världen. Hela min värld, det värld jag byggt upp rasade samman. William visslade.
”Jag vet att det känns tufft nu, men det kanske ger oss nya möjligheter där. Kanske händer det saker där, hos Bobby som är riktigt bra, du vet? Det här är kanske meningen att det ska hända.” Han fortsatte gå. Jag hatade när han helt plötsligt kunde spotta ur sig sådär smarta saker, sånt som man aldrig trodde skulle lämna hans mun. Jag kollade ner i marken.
”Jag tror inte det.” Jag andades in den friska luften.
Vi var framme. Jag tog mina första steg ut på bron och under oss hördes ljudet av vågorna som fridfullt slog i varandra.
William lutade sig mot räcket och hans blick grävde sig djupt ner i vattnet. Han andades. Luften var lättare här ute, på något sätt mer öppen. Mina tankar for runt i mitt huvud och slog knut på varandra. Det gick inte att fokusera på någonting.
”Är du okej?” William kollade på mig och en glimt av oro speglades i hans ögon.
”Vad tror du!?” Fräste jag och William kollade ner i marken.
”Ta det lugnt, det fixar sig.” Sa han lugnt. Jag kollade skeptiskt mot honom.
”Kan du bara sluta vara så... Smart?” Spottade jag ur mig och det lät hur dumt som helst och William kvävde ett skratt.
”Det kommer bli okej.” Lovade han  mig. Jag spände käkarna.
”Jag...” Jag tystnade. Jag visste inte vad jag skulle säga. William hade såklart rätt. Det hade han alltid.
”Jag är bara... Jag känner mig rädd. Den där Niall, vi vet ingenting om honom, William. Och Bobby... Och alla människorna där, allting kanske är annorlunda.” William mjuknade. Han tog ett steg mot mig och la en tröstande arm runt min axel.
”Det tror jag inte.” Sa han. Jag försökte mig på ett leende och jag vände min uppmärksamhet mot vågorna som oavbrutet och oändligt gick på vattnet. William suckade lyckligt.
”Hur som helst kommer vi ju ändå tillbaka hit någon gång, eller hur?” Han log pojkaktigt och lekfullt mot mig och jag skrattade till.
”Såklart.” Sa jag. Vi kommer alltid tillbaka.

Niall's Perspektiv:

”De. Ska. Vad?!” Mullrade jag och reste mig argt upp. Pappa backade ett steg och kollade lugnt på mig.
”Anne, och hennes barn ska flytta hit.” Upprepade han.
”Jag hörde vad du sa.” Sa jag rasande. ”Och det kommer inte hända!”
”Det här är inte ditt val, Niall.” Sa han och jag såg hur mycket han kämpade med att inte bli arg. Jag spände käkarna och skakade på huvudet. Jag kunde inte ha massa andra i huset, det räckte med pappa, och han var mer på jobbet än hemma. Jag var för upptagen med mitt, vilket var något som jag inte skulle bli störd med, och det var alltför viktigt för att ha massa andra människor i huset.
”Hur gamla är de?” Jag snörpte ihop läpparna till ett streck och väntade på svar.
”William är som dig, och Lily är ett år yngre.” Sa han. Jag small av. Hur kunde han!?
”Du måste ju fatta att jag inte kan ha dem här i huset!” Röt jag och om pappa inte vore den som betalade min bil och fixade så jag hade ett ställe att bo på skulle jag slagit honom.
”Nej, jag fattar inte det! Hur förväntar du dig att jag ska fatta?!” Pappa nästan vrålade. Jag backade ett steg. Det var inte ofta han blev arg, och när han väl blev det var det som om alla de känslor han haft inne plötsligt kom ut alla på en gång. Att säga något till pappa hade aldrig varit ett alternativ, men för första gången skulle jag kunna tänka mig att berätta så han kunde förstå vad som stod på spel. Så han kunde ta sig samman och avbryta hela den här grejen.
”Fine.” Sa jag bara. ”Men om de kommer i vägen för mig, gör mig irriterad, rör mig, rör något som tillhör mig eller är i vägen för mig... Då kommer de få ångra att de kom hit.”