Lily's Perspektiv:

 

Bilens motor hade spunnit på oändligt i vad som känts som en evighet. Jag trodde aldrig att vi skulle komma fram, men tillsist gjorde vi det.
Jag hade ont i hela kroppen efter att ha suttit så länge och jag sträckte på mig samtidigt som jag gäspade. Jag drog ner den friska luften i lungorna och vände mig mot huset som jag stod framför, mitt nya hem. Och jag fick en chock. Ett stort, vitt hur tornade upp framför mig. Det var så mäktigt och vackert. En sportbil stod parkerad på parkeringen framför huset. Jag gapade. Mamma hade inte nämnt något om att Bobby var rik och bodde i ett palats.
”Wow.” Fick jag ur mig. Mamma klappade ihop händerna.
”Är det inte perfekt?” Tjöt mamma av lycka och man kunde se energin som pulserade igenom henne. Jag kollade på William. Jag såg att hur mycket han än försökte dölja det för sig själv och hur stolt han än var så kunde han inte låta bli att erkänna att det här var perfekt.
”Det är... Fint.” Var det ända jag fick ur mig men mamma nöjde sig länge med det. Hon var snabbt framme vid ytterdörren. Det stod en stor, vit pelare på varje sida av dörren. Mamma knackade två gånger innan hon öppnade dörren och klev in. Jag följde efter henne. En ljuvlig doft slog emot oss när vi steg in i hallen och tre sekunder konstaterade jag att detta var det vackraste hus jag någonsin sett. Det var modernt och enormt. På andra sidan av huset var det glasdörrar och på baksidan bredde sig en enorm pool ut som såg så inbjudande ut. En mysig uteplats. Allting var felfritt här inne, och de mesta möblerna var i vitt.
Mamma ropade på Bobby och inom fem sekunder dök han upp i hallen. Mamma slängde sig skrattandes om halsen på honom och han kysste henne på kinden innan han satte ner henne igen och vände sig mot oss.
”Du måste vara Lily. Jag är Bobby.” Sa han. Han höll fram en grov hand mot mig och jag skakade den. Han vände sig mot William och drog upp samma presentation igen innan han backade några steg för att ta en titt på oss båda två tillsammans.
”Så. Jag har fixar varsitt rum till er. På ovanvåningen. Du följer korridoren så långt åt höger du kan komma, och så har du ditt rum bredvid vardagsrummet, William. Och Lily, ditt är bredvid Niall's rum, om det är okej? Du bara går rakt fram så långt in du kan och sedan dörren till vänster.” Sa han. Han viftade med händerna och försökte berätta så bra som det gick. Jag nickade.
”Det blir super.” Jag var nyfiken på mitt rum, och på ovanvåningen.
Vi skyndade oss upp för trappan. Man kom upp i början till ett enormt vardagsrum. Det var en stor högtalare, en enorm tv och en matta som var så inbjudande mjuk att man bara ville lägga sig på den. En stor skinnsoffa som var vänd mot tv:n och bakom tv:n fanns där en enorm glasvägg som lät en se ut över hela området och poolen strax under.
Längst fram vid glasväggen fast precis innan till vänster hittade jag en öppen dörr till vad som skulle bli mitt rum. Mitt egna rum, den delen av huset som skulle bli min, där jag skulle kunna få vara ensam.
Jag skyndade mig fram mot dörren och kikade ivrigt in i rummet. Det var den största sängen jag någonsin sett i mitten av rummet. Rummets väggar gick i vitt och det var underbart fint.
Jag drog handen över överkastet som täckte hela min säng, mjukt som sammet. Jag slängde mig ner på sängen och den var den mjukaste och skönaste säng jag någonsin lagt i. En till dörr fanns i rummet och jag gick fram för att undersöka vad som gömde sig bakom den. Jag öppnade den långsamt och möttes av kläder. En Walk In Closet. Överallt hängde det prydligt uppradat underbara klänningar, kjolar, shorts och tröjor. Rakt om fanns en hylla med noggrant placerade skor. Jag flämtade. När jag tog ett steg in i garderoben tändes en lampa automatisk och jag fingrade lätt på de närmaste klänningarna. Jag kände mig som om jag vore i himlen, i en saga där jag var prinsessan. Det här var fantastiskt. Alla mina negativa känslor var bortblåsta och ersatta med iver.
”Lily! William!” Bobbys röst ljöd genom huset och jag snurrade runt. ”Kom ner en stund!” Ropade han vidare. Jag lämnade motvilligt mitt rum för att möta William i det enorma vardagsrummet.
Med en blick berättade han för mig att hans rum varit like underbart som mitt varit, och jag log mot honom innan vi tillsammans gick ner för trappan. Där nere fanns också ett vardagsrum, ett kök, några badrum, ett arbetsrum, ett sovrum och två gästrum.
”Det här är Niall.” Bredvid Bobby stod en blond, hyfsat lång kille som stod vid hans sida. Han kollade stelt på oss och han såg inte vidare glad ut att ha oss här, och Bobby höll ett stadigt grepp om hans axel som om han vore ett djur som hade en dålig vana att rymma.
William tog ett steg mot honom och höll fram sin hand.
”William.” Presenterade han sig själv. Niall kollade ner på hans hand och sedan spände han ögonen i William. Han log ett glädjelöst och hånfullt leende innan han drog sig loss från sin pappas grepp och gick rakt förbi William utan att ens kolla på honom. Han såg till att hans axel stötte hårt till Williams så han vacklade bakåt ett steg innan han försvann upp för trapporna. Bobby kollade ursäktande ner i golvet och han såg inte ut att veta vad han skulle säga.
”Han är lite... Han kommer mjukna upp när han lär känna er.” Sa han men han lät inte särskilt övertygande när han sa det. Mamma tog Bobbys hand i sin och log ett tröstande leende mot honom.
”Det blir säkert jättebra.”

 

Niall's Perspektiv:

 

”Hur ska vi göra nu då? Med huset menar jag.” Zayn böjde sig fram och kollade undrande på mig.
”Inte fan vet jag. De får hålla sig undan.” Sa jag. Louis lutade sig tillbaka och hans ansiktsuttryck sa att han aldrig trodde på att det skulle funka.
”Har du några ideér själv då, Louis?” Sa jag argt och spände käkarna.
”Nej. Men att hålla detta hemligt, och ha varje möte i ett hus där fyra andra människor bor, förstår väll både du och jag att det inte kommer funka. För helvete, Niall, du får berätta för dem, Eller så byter vi ställe. Du fattar väll att Ross blir rasande om vi ska hålla på och smyga omkring och ställa in möten och sånt bara på grund av det här.” Han lutade sig tillbaka i stolen. Jag nickade. Huset var för perfekt för att det bara skulle stå där för en sån onödig sak som att bara vara där i, sova och äta. Det spelade ingen roll.
”Du har väll rätt.” Jag kollade argt ner i golvet.
”Nåja. Vi löser det.” Sa Zayn säkert. Han kollade upp i taket innan han vände sig mot mig igen. ”Så, Niall. Lily, som hon heter, hur är hon?” Han kollade nästan hoppfullt på mig.
Jag höjde på ögonbrynen. Han fnös.
”Är hon snygg?” Sa han. Jag spände käkarna och hindrade mig själv från att ta några steg fram och slå till honom.
”Helt okej.” Sa jag bara. Zayn vickade på ögonbrynen.
”Jag kanske skulle kunna lägga in en stöt, du vet.” Föreslog han. ”Jag undrar om hon kysser bra?” Harry kvävde ett skratt. Jag spände blicken i honom och höll kvar den tills han slog ner sin i golvet.
”Jag skojar, Niall. Jag skulle aldrig gå i närheten av så långt med din syrra.”

 

 

Det var det. Han hade testat mitt tålamod, och nu exploderade jag. Jag knöt högernäven och slungade den mot Zayns ansikte. Jag träffade hårt under hans vänsteröga och han kved till och gömde ansiktet i sina händer. Louis var snabbt uppe och knuffade mig hårt i bröstkorgen så jag stapplade bak några steg.
”Hon är inte min syster.” Röt jag.

Pappa var lycklig. Han log och skrattade, köpte små presenter till Anne, de två badade och stimmade runt som två förälskade tonåringar. Jag gillade det inte. Jag gillar den versionen av pappa som aldrig var hemma, och när han väl var det var han inlåst på sitt kontor och jobbade. Och som om inte det var tillräckligt, sprang även Lily och William omkring och lärde känna huset. Allting verkade fascinera dem.
Jag längtade inte till skolan skulle dra igång igen. Hur mycket jag än försökte gömma det skulle folk snart få reda på att de två bodde hos mig. Och jag visste att de skulle stämplas in i kategorin "töntar" så fort de satte sin fot på skolans område.
Jag suckade och kliade mig i håret. Allt det här var för mycket, och det hände i helt fel tillfälle.

 

Harry's Perspektiv: 

 

”Du skojar va?” Ross röst sprakade i telefonen. 

”Nej. För fan, Ross, vi får fixa något annat.” Sa jag irriterat. Jag hörde Ross slå till något hårt på andra sidan.

”Det är inte bara och dra upp ett hus ur fickan sådär, Styles, du om någon borde väll fatta det. Detta kommer ta veckor.” Jag skakade på huvudet och spände käkarna.

”Det kan det inte. Isåfall har vi ingenstanns.” Konstaterade jag. Ross röt på andra sidan. Han fräste och svor.

”Vi får ha det hos Niall. Tills vi hittar något nytt.” Sa han. Jag slog ner foten hårt i asfalten.

”Men fattar du inte? Det kan vi inte.” 

”Klart vi kan. Niall får sköta att de lämnar oss ifred, så enkelt är det. Det finns inget annat alternativ, Styles. Så länge inte du kan fixa något?” Hans röst sa att han redan bestämt sig. Och när Ross bestämt sig, då var det så. Jag suckade.

”Fine, jag snackar med honom.” Ett pip som ringde till i telefonen berättade att Ross lagt på.