’’Ska det bli kul att börja på ny skola?’’ Bobby kollade upp från tidningen han hade framför sig och mötte min blick. Jag ryckte på axlarna.
’’Blandat.’’ Sa jag kort. Bobby skrattade till trots att det inte varit något roligt alls.
’’Jag förstår. Niall skjutsar er dit.’’ Fortsatte han. Niall som suttit helt tyst och ointresserad hela frukosten kollade upp. 
’’Aldrig i livet.’’ Fräste han och vände uppmärksamheten mot tallriken flingor han hade framför sig igen. Han blandade skeden runt i flingorna och gav intrycket av att han inte tänkte äta upp det.
’’I så fall säljer vi din bil direkt.’’ Bobby spände blicken i sin son som himlade irriterat med ögonen. Jag skruvade obekvämt på mig.
’’Det är okej, vi kan ta bussen.’’ Sa jag och försökte få det att låta som om jag inte brydde mig alls om att Niall verkade avsky både mig och William utan någon anledning. 
’’Nej, det kan ni inte. Niall kör er. Dessutom har ni inget busskort.’’ Bobby fortsatte kolla på Niall som om han väntade på hans svar, om han tänkte skjutsa oss, eller sälja sin extremt dyra sportbil. Niall ryckte på axlarna.
’’Visst. Men om ni är sena, så sticker jag utan er.’’ Sa han bara. Han reste sig upp och ställde tallriken vid diskbänken.
’’Ni får åka med honom dom första dagarna. Blir det okej? Bara så länge. William, sen kan du och jag gå och kolla på en egen bil till dej.” Sa Bobby. William spärrade häpet upp ögonen. Hanmöppnade munnen men stängde den igen.  Mamma skakade på huvudet. Hon böjde sig framåt mot Bobby och lät sin hand vila över hans.
”Nej, Bobby, det behöver du verkligen inte...-” Bobby höll upp en avbrytande hand.
”William, vill du ha en egen bil?”
”Såklart, ja, men du behöver inte...-”
”Då köper vi en!” Avbröt Bobby igen. ”Pengar är det minsta problemet.” William kollade mot mamma som om han behövde hennes tillstånd innan han kunde bli glad. Mamma nickade, men hon såg inte riktigt gillande ut. William reste sig snabbt upp.
”Tack så jätte, jätte, jättemycket, Bobby! Du är bäst!” Tjöt han överlyckligt. Jag kunde inte lista ut om Bobby gjorde det här för att köpa vårt förtroende, för att behöva slippa bråka om det med Niall varje morgon eller om han verkligen ville göra William glad och köpa honom en bil.

Vi åkte som bestämt med Niall till skolan. Han satt tyst hela vägen till skolan, utom när han irriterat svor när en kille med cykel tog för lång tid på sig över ett övergångsställe. Han var noga med att släppa av oss några hundra meter bort från skolan så ingen kunde se att vi åkt med honom.
Skolan var stor, den var minst två våningar hög. Det var omöjligt att orientera sig, och tillsist fick jag fråga en av lärarna vart jag kunde hitta sal 28, där min första lektion skulle vara.
Eter att ha knackat två gånger på dörren så steg jag in i klassrummet. Allas blickar vändes mot mig. Jag slog ner blicken och kände en rodnad spridas runt mina kinder. Läraren, en lång kvinna med mörkt hår uppsatt i en bestämd knut vände sig mot mig.
”Lily Clark.” Sa hon bestämt. Det var ingen fråga, det var ett konstaterande. Jag nickade.
”Ja.”
”Välkommen hit. Jag är Mrs. Smith. Du kan slå dig ner bredvid Chanel, där borta. Ta en bok med dig.” Hon pekade först mot bänken där en hög med tjocka, gröna böcker la prydligt uppradade, och sedan vände hon sig och nickade mot en bänk längst bak i klassrummet åt höger där en mörkhårig tjej satt djupt försjunken i sin bok.

Jag drog en av de gröna, tjocka böckerna med mig och slog mig ner bredvid henne. Hon kollade upp och hennes mungipor kröktes uppåt.
”Chanel.” Hon viskade en presentation så jag valde att göra detsamma.
”Lily.” Sa jag. Mrs. Smith gav mig en hotfull blick som sa åt mig att vara tyst, så jag stängde snabbt munnen. Chanel log roat mot mig innan hon vände uppmärksamheten mot boken hon hade uppslagen framför sig.
”Ms. Clark, du kan slå upp sida tvåhundrafyra. Läs så långt du hinner.” Sa Mrs. Smith precis som om hon läst mina tankar, eftersom jag precis tänkt fråga Chanel vad vi skulle göra. 

Alla i hela klassen trängde sig ut genom klassrummet samtidigt. Jag valde att följa efter Chanel som lovade att lära mig hur man hittade på skolan, och leda mig till skåpen.
”Du är Lily, va? Jag är George.” En brunhårig kille snurrade runt och kollade på mig. Hna inspekterqde mig från topp till tå och log sedan nöjt. Han hade ett brett leende lekandes på läpparna och hans hår la slarvigt åt vänster. Jag nickade. George höll fram sin hand mot mig och jag skakade den. Han gav mig ett snett leende.
”Kul med ett nytt ansikte här för omväxlingens skull.” Fortsatte han. Jag log.
”Så vart kommer du ifrån?” George la huvudet på sned och väntade på ett svar. Jag skrattade till.
”London.”
”Jaså. Från storstan.” Han skrattade till och drog en hand genom sitt hår. ”Jaja. Jag måst dra vidare. Matte, du vet. I alla fall, kul att träffa dig, Lily. Vi ses.” Han flinade pch jag gav honom en nick som svar. 

”Så, varför flyttade du från London hit?” Chanel och jag fortstte gå långst korridoren där det trängdes av elever som skulle fram. 
”Min mamma är tillsammans med en kille härifrån, så skulle de flytta ihop.” Jag kom ihåg att jag fått information att mitt skåp hade nummer 96. vi var framme vid en rad röda skåp, och Chanel stannade vid ett av dem,moch låste vant upp det och tryckte oförsiktigt in sina grejor. siffrorna '102' stod  på en litn skylt längst upp till höger på skåpet. 
”Hade han barn då?” Fortsatte Chanel nyfiket. 
”Ja, en son. Niall. Ett år äldre än oss.” Chanel stannade upp mitt i en rörelse. Hon spärrade upp ögonen och kollade på mig. 
”Niall Horan?” 
”Ja.” Jag undrade vad det var, och la huvudet på sned och väntade på att Chanel skulle berätta vad det var. Chanel viftade menandes med händerna och försökte hitta rätt ord.
”Du kanske ska hitta ditt skåp...” Började hon men jag skakade allvarligt på huvudet. Jag ville veta.
”Vad är det? Allvarligt, jag bor med honom, om det är något måste du berätta.” Jag kollade bedjande på henne. Hon fuktade läpparna och kollade upp i taket i några sekunder innan hon vände sig mot mig igen.
”Okej, så här är det. Niall, och hans kompisar... Louis, Harry, Zayn och Liam är typ... Det går rätt mycket rykte om dem, jag vet inte vad som är sant eller inte...” Chanel trasslade in sig i sina egna ord. Jag fnös.
”Sanningen, tack.” Chanel kollade osäkert på mig.
”Okej. Han och hans kompisar, de är... Inte dem bästa kanske. De är liksom badboys, eller vad man ska säga. De var först med allt, du vet, droger, cigaretter, sex, allt det där. Ibland undrar man om de har känslor över huvud taget, utom hat och ilska. Det går som sagt ganska mycket rykten om dem, om mord, gäng, rån och knark och sånt där. De är något av kändisar här, och är inte dem man vill bråka med.” Chanel avslutade och tog ett andetag. Jag gapade. Jag stod helt tyst, och kunde inte få ut ett ord. Av alla familjer det fanns här, alla barn och ungdomar, hade vi hamlat med Niall. Och om vad Chanel sa stämde så skulle jag nog mer än gärna hålla mig borta från honom, och hoppas på att William fick en egen bil så fort som möjligt, så jag slapp be honom om skjuts varje dag till skolan. Chanel gömde ansiktet i sina händer.
”Förlåt, jag skulle inte ha sagt något...” Hon kollade oroligt på mig. ”Är du okej?”
”Ja, såklart... Lite oväntat bara.” Jag skrattade glädjelöst och fingrade med en hårslinga som alltid envisades med att falla in framför mina ögon. ”Du, jag måste nog gå nu. Fixa med mitt skåp och så.”

Harry's Perspektiv:

Jag gick med snabba steg längst skolgården. Dörrarna som skiljde skolan från skolgården stod halvt öppna och i dörröppningen stod en tjej. Hon var kort, hade långt, brunt hår som la rakt över axlarna. Hon höll en kaffe i högerhanden och då och då tog hon en prövande klunk. Hon pratade med en annan tjej som stod några meter innanför dörren, inne i skolan.

   Jag tog några snabba steg mot dörren och hoppades kunna gå förbi dem så snabbt som möjligt, helst utan att de ens skulle märka att det var jag.
Men precis när jag skulle gå förbi tjejen vände hon sig hastigt om för att gå ut. Hon krockade rakt in i min bröstkorg och hela hennes kaffekopp rann ner längst min kropp.
”Vad fan!” Mullrade jag och kollade ner på min vita tröja. Den hade fått en brun färg och jag kände den ljumna väskan rinna ner längst mina ben. Hon höll ut händerna och kollade på vad hon gjort.
”Shit förlåt!” Utbrast hon.
”Vad fan är det med dig?! Kolla vart du går.” Fräste jag. Hon kollade upp på mig.
”Förlåt. Det var inte med meningen.” Försvarade hon sig. Jag fnös.
”Nej, men ändå står jag här med kaffe över hela mina kläder.” Jag pekade menandes mot min tröja. Hon himlade med ögonen.
”Jag sa ju förlåt.”
”Kommer det ta bort kaffet tror du?” Jag hade egentligen inte tid med att tjafsa.
”Nej, men...” Hon letade efter rätt ord men innan hon hann säga något så höll jag upp en avbrytande hand.
”Jag har inte tid med dig just nu.” Fräste jag och placerade min högerhand på hennes axel. Med en enkel knuff på hennes axel stapplade hon några steg bakåt och gav mig fri väg in genom dörren. Hon muttrade argt men jag brydde mig inte om det. Hennes kompis hade försvunnit och det syntes inte till en människa  långt jag kunde se i korridoren.
Jag tog några prövande steg in. Jag hade inte varit på skolan på minst två månader då det varit en veckas lov och jag haft annat för mig. Men allt var sig likt.

Nialls ståtliga hus tornade upp framför oss. Louis tutade en gång med bilen som för att signalera att vi kommit nu. Ingen Niall dykte upp utanför ytterdörren, så vi valde att gå in. Vi lämnade Zayn att stanna och vakta bilen, det hade hänt fåtal gånger att folk slagit sönder våra rutor, eller skärt en kniv i däcken så all luft pyst ut.
Louis knackade hårt på dörren och nästan vrålade Nialls namn innan han utan att vänta på svar öppnade dörren.
”Niall!” Liam satte händerna för munnen som en tratt och ropade efter Niall en gång till.
Jag kikade in i vardagsrummet som man hade bra utsikt över från hallen, och såg två personer sitta i soffan, med varsin tallrik med flingor i famnen.
”Vart fan är Niall?” Liam riktade frågan till de två främlingarna i soffan. Det var en tjej och en kille. William och Lily, gissade jag. William vände sig om och satte blicken i Liam.
”Där uppe.” Sa han tillsist. Liam fnös.
”Niall!” Vrålade han. Williams ansikte speglade irritation men han försökte hålla det inne och vände uppmärksamheten mot tv:n framför honom istället. Efter några sekunder hörde vi Niall jogga ner för trapporna och snart visade han sig framför oss.
”Hej killar.” Sa han kallt. Louis log ett glädjelöst leende I några sekunder innnan hans ansiktsuttryck byttes till irritation.
”Skynda.”
”Ta det lugnt, jag kommer.” Niall drog en svart jacka över sina axlar. ”Har blivit uppehållen.” Han nickade mot  soffan och himlade sedan med ögonen.
Han drog slarvigt på sig sina skor utan att knyta dom innan han nickade mot dörren.
”Ska vi dra då? Ross blir arg om han får vänta.”